Han förtjänar Pulse R.
26 Nov, 2013

Audiofilernas jakt på det perfekta ljudet har religiösa undertoner. De som vill höra ett bättre ljud genom superkablar kommer att göra det, likt munkar som isolerar sig för att Gud ska tala till dem.

Den franske electroartisten Gesaffelstein pumpar i mina högtalare. Det låter extra bra eftersom jag anslutit högtalarna med Argon Blue Edition SC2, kablar som garanterar en grym ljudbild. Men låter det tillräckligt bra? Förtjänar inte Gesaffelstein ännu fetare sladdar med guldpläterade pluggar eller rent av Monster XP100 med LPE-isolation? Jag har ingen aning om vad det betyder men för "le prince noir de l´électro", som Ge-saffelstein kallas, är bara det bästa gott nog.

Sedan råkar jag läsa bloggen Faktoider, som vanligtvis slår hål på myter om slagrutor och elallergi, där audiofili beskrivs som "en av vår tids mest respekterade vidskepligheter". Medan kristallhealing mest lockar kvinnliga anhängare är audiofilerna, de som viger sina liv åt jakten på det perfekta ljudet, nästan uteslutande män. Enligt bloggen, och flera tekniskt orienterade sajter, är dyra kablar omöjliga att skilja från billiga i blindtest

Faktoider förnekar också att ljudet blir bättre av att man avmagnetiserar sina cd med en Furutech DeStat-apparat för 4.000 kr eller sprejar dem med Dark matter optical coating (700 kr flaskan) som "absorberar den osynliga, nästan infraröda delen av cd-lasern".
Den senare produkten kommer från företaget Machina dynamica vars webbshop förefaller vara äkta trots skogstokiga stereotillbehör som CD Re-Animator multicolor stroboscope light gun och Brilliant pebbles, små kristaller i plastpåsar som tejpas fast på dina guldpläterade kablar så att "atomiska mekanismer" i kristallerna skapar en "mind blowing auditory experience".

Faktoider beskriver detta som vidskeplig hifi, så kallad vifi. Fenomenet för tankarna till farbror Barbro, den audiofila kuratorn i tv-serien "Nile City" som ständigt upprepade mottot "det finns inga genvägar till det perfekta ljudet" och sprejade skivor med antistatisk vätska. Johan Rheborg, som spelade farbror Barbro, skildrar vifi-vansinnet även som Fredde i "Solsidan". I ett avsnitt ska han köpa hemmabio och blir övertalad att välja Valhalla, en kabel från det exklusiva märket Nordost.

"Detta är 99,9999 procent syrefri koppar", säger försäljaren. "Samma utrustning som Nasa drar i sina rymdfärjor." "Hör man någon skillnad?" undrar Fredde. Försäljaren undviker slugt att svara på frågan och säger bara: "Köper man standardkablage till den här utrustningen är det lite som att låta Usain Bolt springa 100 meter i flipflops." En titt på Nordosts hemsida visar att försäljaren inte bredde på tillräckligt. Den korrekta halten syrefri koppar i Valhallakabeln är 99,999999 procent vilket, om man är vifi-troende, borgar för kvalitet.

Audiofilins religiösa undertoner blir tydliga i en artikel som tidningen Wired publicerade förra veckan där teknikjournalisten Bryan Gardiner jämför tron på tvivelaktiga ljudförbättrare med filosofen Blaise Pascals trossats, enligt vilken vi lika gärna kan tro på Gud eftersom vi inte har något att förlora på det. Vifi-vänner som vill höra ett bättre ljud genom guldpläterade superkablar kommer att göra det, likt munkar som isolerar sig för att Gud ska tala till dem. Att bränna tusentals kronor på utrustning skapar en placeboeffekt.
Alltså kan jag, om jag tror tillräckligt mycket, kanske göra något åt det ökänt usla ljudet på Friends arena när Black Sabbath spelar där i kväll. Om ni ser något kastas upp på högtalarna under "Iron man" så är det bara min påse med kristaller.

Publicerad av: Kent Melin
Kategori: